Ladugårdsförmännens Riksförbund

Om raser och rasandelar i våra tjurar

På den senaste SRB-stämman väcktes en fråga om att rasandelen skulle redovisas för aktuella SRB-tjurar. Bakgrunden till frågan var den långa debatten om holstein-inblandning som ägde rum på stämman.

Eftersom våra svenska SRB-tjurar i övrigt har världsrykte om sig att vara fullständigt varudeklarerade är det väl en helt logisk tanke att även redovisa deras genetiska bakgrund. Då undertecknad råkar har specialkunskap på området kan naturligtvis ett sådant önskemål inte lämnas utan beaktande. Av denna anledning tänkte jag därför presentera dessa uppgifter här för våra nu aktuella SRB-tjurar.

Definitioner, historik och bakgrundsfakta

För att vi ska kunna tolka siffror och uppgifter rätt måste vi dock först reda ut lite bakgrundsfakta om raser, rasdefinitioner, historik, m.m. Egentligen skulle detta kräva en hel uppsats på ca 593 sidor men jag ska här nedan försöka komprimera ihop det till ett par sidor.

Som de flesta vet bildades SRB 1928 genom en sammanslagning den dåvarande Svenska Ayrshirerasen (AF) och Rödbrokig Svensk Boskap (RSB). Båda dessa raser var mycket närbesläktade och uppbyggda kring samma byggstenar; Ayrshire, Korthorn plus de gamla svenska så kallade lant- och herrgårdsraserna (Ayrshire och Korthorn var dessutom sinsemellan besläktade).

Den enda egentliga skillnaden i genetiskt hänseende mellan AF och RSB var att Korthorns-andelen var betydligt större i RSB (ca 50 %) vilket är lite förvånande med tanke på att RSB-rasens anfader 28 Hero var en Ayrshire-tjur (jodå, jag har faktiskt precis upptäckt att han t.o.m. var fullblods-Ayrshire och stamboksförd med nr 261 i "The Ayrshire Herd Book").

Dessa raser ingår i dagens SRB-kor

Vid sammanslagningen kom RSB inledningsvis att dominera vilket med tiden kom att ge SRB en något högre Korthornsandel än förväntat. Jag har beräknat att SRB-kon när hon var som mest "ren" för drygt 30 år sedan i genetiskt hänseende i medeltal bestod av ca 47% Ayrshire, ca 46% Korthorn och ca 7% gammal nordisk lant- och herrgårdsras.

De SRB-kor som idag står i våra ladugårdar har något andra proportioner mellan ingående komponenter till följd av ett allt intensivare nordiskt samarbete. En grov beräkning visar att de SRB-kor som idag står i våra ladugårdar i medeltal består av ca 64% Ayrshire, 28% Korthorn, 6% nordisk lantras och ca 2% främmande ras (i huvudsak Lågland, Brown Swiss och gammal RDM/Angler).

Samma komponenter men i olika proportioner

För enskilda individer kan det dock vara stora skillnader mellan komponenterna. Ayrshireandelen kan exempelvis variera mellan 40% och 100% och Korthornsandelen kan variera mellan 0% och 46%. När det gäller den kontroversiella låglandsandelen (f.n. i medeltal ca 1,5%) är variationerna betydligt mindre. Få om ens någon av dagens SRB-kor torde ha över 10% Lågland i sig.

Som synes varierar andelen av SRB:s olika grundkomponenter såväl mellan olika individer som sett över tiden. Komponenterna har dock alltid huvudsakligen varit desamma: Ayrshire, Korthorn och gammal nordisk lantras. Ända sedan mitten på 1800-talet har en stor del av våra svenska röda kor bestått av just dessa komponenter. Vid några enstaka tillfällen har det i och för sig lokalt skett mindre inbrytningar av Angler och RDM men dessa har hittills aldrig lämnat några bestående avtryck efter sig .

Vår nordiska röda ko - egentligen 150 år

De första kända Ayrshire- och Korthornsimporterna ägde rum redan på 1830-talet och 1847 skedde flera viktiga importer som i mycket hög grad bidrog till att forma landets kreatursstock. Faktum är att den s.k. Walaholmsrasen (en mycket viktig grundbult i formandet av det som senare kom att bli RSB) i genetiskt hänseende faktiskt var en SRB-ko redan 75 år innan SRB ens hade bildats. SRB-föreningen firar måhända sitt 75-års jubileum nästa år men den nordiska röda kon, ja hon är egentligen dubbelt så gammal.

Tittar vi på Norge och Finland så var det en motsvarande utveckling där. Den gamla lantrasen förädlades redan från mitten på 1800-talet med i första hand Ayrshire från såväl Skottland som senare från Sverige. I Finland gjordes sedan på 1920-talet betydande Ayrshire-importer från Skottland som i hög grad kom att forma rasen och Norge importerade under 1930- 40- och 50-talen omfattande mängder SRB-djur som med tiden helt kom att forma NRF-rasen.

Det är alltså i huvudsak samma grundkomponenter som, om än i olika proportioner, bidragit till att forma den nordiska röda kon i såväl Sverige, Norge som i Finland under de senaste 150 åren. Lite förenklat kan man säga att i Norge blev lantrasinflytandet något högre och korthornsinflytandet något lägre än i Sverige (senare har man dock korsat in en del lågland). I Finland blev korthornsinflytandet betydligt lägre och ayrshireinflytandet betydligt högre (även om de "rena" finska lantraserna ända fram till 1960-talet var antalsmässigt dominerande).

Ayrshire-gruppen - SRB:s grupp

Den i särklass största gemensamma komponenten för våra nordiska röda kor är Aryshire som härstammar från grevskapet Ayr i Sydvästra Skottland. Rasen är så gammal att dess äldsta historia är höljd i dunkel men förutom gammal brittisk lantras (ev med nordiskt påbrå) är det ganska oomtvistat att den engelska så kallade Teeswater-boskapen ingår i anorna (Korthornsrasen är helt utvecklad ut Teeswater-boskapen). Sannolikt ingår också lite av den sedan länge utdöda Alderny-rasen (nära besläktad med Jersey).

Hur det nu än är med detta så började rasen från mitten på 1800-talet att sprida sig över världen. Den spred sig till alla världsdelar och gav upphov till nya underraser eller rena bestånd. Idag utgör våra nordiska SRB, NRF och Finsk Ayrshire den ledande Ayrshire-relaterade populationen men rasen finns fortfarande i alla världsdelar och alla dessa underpopulationer räknas till den internationella Ayrshiregruppen som utgör en av fyra eller möjligen fem obesläktade rasgrupper i världen.

Holstein-gruppen - Världens största (och minsta!?)

Holstein-gruppen är den till antalet i särklass största (den genetiska variationen är dock minst inom denna rasgrupp vilket f.ö. anses vara huvudorsaken till de tilltagande problemen med genetiska defekter och försämrad fruktsamhet). De svarta djuren är dominerande men det finns även röda populationer bl.a. i Europa som regelbundet tillförs anlag från moderpopulationen (som alltså har en del röda färganlag i sig). På den svarta sidan är det idag den nordamerikanska varianten (som oblandat utvecklats där sedan 1800-talet) som under de senaste 20 åren nästan fullständigt slagit ut alla europeiska låglandspopulationer.

Jersey-gruppen - Har fortfarande en chans

Förutom Ayrshire-gruppen, som SRB tillhör, är det endast Jersey-gruppen som har förutsättningar att på lång sikt kunna förbli ett ekonomiskt konkurrenskraftigt alternativ till Holstein; för Jerseys del åtminstone under vissa yttre betingelser. Jerseygruppen är ganska stor i Nordamerika och i Europa har Danmark den viktigaste populationen. På ön Jersey i engelska kanalen är rasen allenarådande. Det verkar dock framförallt vara i Australien och på Nya Zeeland (där man inte räknar kg mjölk per ko utan kg mjölk per hektar) som de lättare Jersey-djuren verkar vara som mest konkurrenskraftiga.

Brown Swiss-gruppen - På tillbakagång

Brown Swiss utgör den fjärde rasgruppen och den finns framför allt i hemlandet Schweiz men även i en del grannländer och sist men inte minst i Nordamerika. Intill helt nyligen och kanske delvis fortfarande räknades också RDM till denna rasgrupp då man under en följd av år importerad stora mängder Brown Swiss till Danmark.

Simmental-gruppen - Till stor del bortkorsad

Den femte rasgruppen, om man alls kan betrakta den som en fristående rasgrupp längre, är Simmental-gruppen. Denna rasgrupp har sitt ursprung i centrala Europa kring Schweiz, Österrike och Tyskland men den har även påverkat flera raser i södra och östra Europa. Simmental är ju främst känd som en köttras men Mjölk-Simmental är alls inte ovanlig. Stora delar av Mjölk-Simmental-gruppen är dock numera så genomsyrad av Röd Holstein att den i genetiskt hänseende är att betrakta mer som lågland än som Simmental.

"Grupplösa" raser - För en tynande tillvaro

Utöver dessa rasgrupper finns det fortfarande kvar spillror av ganska många mer eller mindre obesläktade enskilda raser som inte automatiskt sorterar in i någon av de nämnda rasgrupperna. Många sådan raser har redan för alltid försvunnit och de flesta kvarvarande för en tynande tillvaro som t.ex. vår Rödkulla och Fjällras. En av de största fristående raser som fortfarande finns kvar är den franska Normandie-rasen (en viss reservation dock för att det kan föreligga närmare släktskap mellan denna ras och nämnda rasgrupper som jag inte känner till).

RDM - En blandning av alla grupper

En tidigare stor rasgrupp som inte längre kan anses som en genetiskt fristående rasgrupp är den gamla helröda rasgruppen utmed sydligaste Östersjöns kust som representerades av den nordtyska Angler-rasen och av danska RDM. Båda raserna finns i och för sig fortfarande kvar om än kraftigt decimerade. Det finns idag ca 15 000 Angler-djur och ca 50 000 RDM-djur (mot över en miljon för mindre än 50 år sedan) men de har idag en helt annan genetisk konstitution jämfört med tidigare.

RDM består t.ex idag endast till ca 1/3 av ursprunglig gammal RDM och till ca 2/3 av raser ur alla andra rasgrupper förutom Jersey-gruppen. Tittar man på den genetiska sammansättningen hos kvigor födda år 2000 ser man att de i medeltal består av 35,8% gammal RDM, 29,1% Brown Swiss, 24,9% Holstein, 7,9% SRB och 2,3% övrigt (främst Montbeliard, en Simental-relaterad fransk ras). Och trenden är tydlig med en minskande andel RDM och Brown Swiss och en ökande andel SRB men framför allt en kraftigt ökande andel Holstein.

RDM måste bestämma vilken grupp man vill tillhöra

Rent objektivt är det väl tveksamt om RDM idag ens uppfyller den mest liberala tolkning på vad som egentligen är en ras. RDM-djuren har numera varken en någorlunda enhetlig genetisk bakgrund eller ens en någorlunda enhetlig yttre företeelsetyp. Inför framtiden är det en nåd att stilla bedja om att RDM en gång för alla bestämmer sig för vilken fot man ska stå på. Antingen sluter man sig till Holsteinfamiljen eller också förenar man sig med nordens övriga röda. Naturligtvis hoppas vi att de väljer det sistnämnda alternativet för sannolikt då och endast då har dom en långsiktig chans till överlevnad och att rädda åtminstone en del av sitt genetisk arv inför framtiden.

Väljer man det förstnämnda alternativet ser det dystrare ut. Man har en stor inhemsk låglandskonkurrent och hittills har ingen ras i motsvarande situation lyckats överleva när man tagit in för mycket gener från den store konkurrenten. Man har alltid, mer eller mindre snabbt, i praktiken blivit Holstein - i bästa fall under bibehållande av eget namn och egna färger. Våra danska vänner bestämmer naturligtvis själva vilken väg de vill gå och de har sitt öde i sina egna händer. Vi kan bara hoppas.

Rasandelar i våra elittjurar

Nå efter detta försök att i starkt komprimerad form försöka reda ut historien, rasbegreppet och vilka rasgrupper som finns i världen kommer så här nedan en förteckning över vilka raser som ingår i nu aktuella elittjurar av SRB-ras. De tidigare nämnda rasgrupperna utgör indelningskriterium. För SRB/AY-gruppen anges dessutom inom parentes andelen av de olika grundkomponenterna Ayrshire, Korthorn och nordisk lant- och herrgårdsras (dessa siffror inom parentes är för vissa tjurar preliminära).

Någon uppdelning på hur mycket SRB, NRF och Finsk Ayrshire som ingår i respektive djur har inte gjorts av det enkla skälet att dessa raser är uppbyggda av samma grundstenar och rätteligen ska betraktas som undergrupper av samma ras - vår nordiska röda ras. Sedan hade det knappast heller varit möjligt att göra eftersom de sedan lång tid har varit starkt integrerade med varandra.

Tabellrubrikernas förkortningar har i övrigt följande innebörd:

HF = Amerikansk Holstein (inkl. s.k. Röd Holstein) samt gammal svensk SLB

ABK = Amerikansk och schweizisk Brown Swiss

RDM = Gammal dansk RDM och gammal tysk Angler

SRB = SRB, NRF (exkl Holstein) samt Finsk-, amerikansk-, kanadensisk och skotsk Ayrshire

Tjur	Far/Morfar	HF	ABK	RDM	SRB	(Ay-Khn-Lant)
Peterslund SRB 91213	T.Bruno/Hulan	0,0	0,0	0,0	100,0	(57,2-35.9-6,9)
Hällvik SRB 91128	Brattbacka/Skogsb.	0,0	0,0	0,0	100,0	(64,0-29,6-6,4)
B.Jurist SRB 91011	T.Bruno/Jägarbo	0,0	0,0	0,0	100,0	(65,4-28,2-6,4)
Botans SRB 93829	Ingvasta/Skogsberg	0,0	0,0	0,0	100,0	(73,4-20,8-5,8)
Laiva SRB 90127	Aika/Ullaus	0,0	0,0	0,0	100,0	(90,6-4,1-5,3)
Lööperi SRB 90128	Vakio/K.Repo	0,0	0,0	0,0	100,0	(92,1-2,7-5,2)
Krejstad SRB 93823	Tunnus/Fredvang	2,4	0,0	0,0	97,6	(73,2-18,2-6,2)
Flaka SRB 94307	Jönland/Örarna	9,4	0,0	0,0	90,6	(45,4-38,1-7,1)
Nystrand SRB 93363	Mabru/Tron	0,0	34,4	15,6	50,0	(30,2-16,4-3,4)
Gårdö SRB 93666	Mabru/Tron	0,0	34,4	15,6	50,0	(30,2-16,4-3,4)
Soukolo SRB 91203	Fyn Rock/Fredvang	8,6	9,3	34,4	47,7	(25,3-18,6-3,8)

Kommentarer till tabellen

Som synes är det tre av de aktuella tjurarna som har låglandsblod i sig. Det är dock frågan om låga och helt acceptabla andelar som inte riskerar att sudda ut rasbegreppet och som inte ligger i närheten av låglandsandelen hos de omstridda holsteinkorsningarna SYD Dala och Fyn Cent (62,5% resp. 31,25%). Men nu kanske vän av ordning ropar hallå - vi har ju tre andra tjurar som bara till hälften är SRB/Ay? - Är inte de korsningar då? Jo, per definition är de naturligtvis det. Men, och det är ett viktigt men, dessa raser har vi nu, rätt eller orätt, accepterat för att vi tror att det är ett sätt att ytterligare stärka den nordiska röda kons redan utmärkta konkurrenskraft gentemot Holstein. Det är Holstein som inte är ett alternativ inom SRB-aveln.

Ett friskt, sunt och lönsamt alternativ

Det är på intet sätt så att vi står och faller med dessa Brown Swiss-korsningar utan de ska ses som det pris vi fått betala för att få med danskarna i den övriga nordiska familjen. Vi får bara hoppas att danskarna är beredda att betala sitt pris, d.v.s att avstå från Holstein. För i långa loppet kan man helt enkelt inte på en och samma gång vara både alternativ och kopia. Det går helt enkelt inte. Det har all erfarenhet visat med eftertryck och det är en gammal sanning att kopior alltid blir sämre än originalet. I det perspektivet är naturligtvis det enda alternativet att just vara ett alternativ - ett friskt, sunt och lönsamt alternativ till holstein.

Sedan ska naturligtvis allt ske med måtta och klokskap. En viss återhållsamhet när det gäller de holsteinfria RDM-korsningarna ovan är säkerligen också förnuftigt. För vi ska ha helt klart för oss att med laguppställningen ovan och med de tjurar som använts under det gångna året är vi, lågland förutan, i full färd med att förändra den genetiska sammansättningen i SRB i en riktning som definitivt inte gagnar varken samarbete med eller export till många andra raser inom Ayrshire-familjen. Det är i sig en balansakt i den högre skolan.

Per E. Falk

Artikeln publicerad i Ladugårdsförmannen 4/2002

© 2005 Ladugårdsförmännens Riksförbund. Sidan senast ändrad 1 januari 2005.